Idag för sex år sedan var jag med om en ridolycka och fick en hjärnskada.
Tjälen hade börjat släppa sitt tag, så nu var det lite halt och lerigt på ängen där jag red. Men där hade jag galopperat många gånger med Bamse. Denna gången gick det inte så bra...
Det här hände på en äng bredvid en bilväg och en man, Claes, brukar alltid titta efter rådjur på den ängen där olyckan skett. Som tur är hade Bamse stannat kvar bredvid mig där jag låg på marken medvetslös.
Så det Claes såg var en sadlad häst och han tänkte, så ska det inte vara. Han åkte fram och kollade. Där hittade han mig medvetslös. Tack vare Claes kom jag till sjukhuset fort! Jag fick åka ambulans helikopter till Sahlgrenska till avdelning NIVA.
Stackars Emma och mamma hade lyckats ta sig ner till IKEA, och de fick ett hemskt samtal att jag råkat ut för en olycka. Men först behövde de åka hem och ta hand om hästen.
Men väl i bilen fick de ett samtal till där de sa att hästen var hemma i stallet. Tack vare Paula. 
De kunde åka direkt till sjukhuset och mig, och sin förvirring lyckades de hitta ner. 
Man kanske inte tänker på är att det just då är hemskast för de anhöriga, jag är ju i min egna lilla värld.
Det är väldigt viktigt att fort komma under vård när man har en blödning i hjärnan, då kan man minska skadan som blir på hjärnan.
På NIVA var jag en vecka. Först blir man nersövd, för att minska arbetet i hjärnan. Men ganska snart försökte de väcka mig, vilket inte gick så bra för jag ville bara sova. De två första veckorna kommer jag inte ihåg så mycket av.
Efter veckan på NIVA kom jag sen till Kungälvs sjkukhus.
När jag sen började vakna kunde jag inte prata och min högersida var fungerade inte helt. Min höger arm var lam och jag kunde inte gå. Sen märkte man att jag hade dubbelseende på mitt högeröga. Jag kunde inte läsa en bok.
Jag hade även psykiska problem, så som minne och koncentration.
Efter fem veckor så kunde jag gå och prata och då fick jag flytta till Högsbo rehab sjukhus. Där var jag i fyra veckor och efter där fick jag fortsatt rehab på högsbo till september.

Sex år senare har jag fortfarande problem kvar.
Det som är värst och fortfarande besvärar mig värst är tröttheten. Oftast vet jag när den kommer att komma. Som när jag har gjort mycket en dag, varit och jobbbat.
Men ibland kan det komma om är i en stor affär, typ Ullared eller på ett köpcenter, med mycket folk, ljud och liv. Jag som jobbade i en kassa i en mataffär när det hände. Det kan vara riktigt förödande. 
Även kalas och fester är en miljö som kan vara riktigt tröttande, men oftast är det ju så kul!
När jag blir trött blir jag hjärntrött, det är hjärnan som inte orkar mer. 
När jag var nyskadad märkte man att jag var riktigt trött när jag först började skratta åt allt och att det sen övergick till att jag började gråta. Det händer inte längre.
Ibland vid trötthet mår jag illa och får ont i magen, ibland känns det som jag har huvudet i bomull känner mig luddig, ibland känns det som jag har skygglappar på mig orkar inte kolla åt sidorna och det går segt att tänka och ta emot information orkar man inte.
Oftast kan det hjälpa med att gå och lägga sig och vila men ibland kan tröttheten hänga i i några dagar. Det som skiljer sig mot en "frisk" person är väl att jag inte återhämtar mig lika fort eller ibland inte har den extra växeln och lägga i.
Såklart blir alla mina andra problem mer tydliga när jag är trött, mitt dubbelseende blir värre, jag har svårt att hålla koncentrationen på något tex. i en affär med mycket liv. Mitt korttidsminne är drabbat också, det är jobbigt att missa små saker ibland. Balansen är något som också är drabbat likaså kordinationen.

Nu har jag säker missat något, för nu har jag levt med detta så länge att det här är den jag är. 
Det som kan vara jobbigt ibland, är när personer säger, Jaha du blir trött. Jag blir också trött. Men då är det inte samma trötthet jag känner.
Eller om minnet, när man hör jag har också dåligt minne. Ja det kanske du har men det här var något som jag fick i min olycka, det var inte så här jag var innan. För det är ju det man gör man jämför med innan olyckan.
Sådana saker kan man höra ibland, man kanske säger det för att trösta men ibland kan det låta mer som att tro inte att du är speciell.
Jag hoppas ni förstår något när ni läser detta och det inte är för långt. Skulle kunna skriva mycket mer om det här, berätta vad jag tänker och känner! Under hela min resa tycker jag allt har rullat på det är först nu som man kan stöta på lite hinder, nu när alla tycker man är frisk. Man ser ju inte så skadad ut. 
Fast trots allt skulle jag inte vilja vara utan den här erfarenheten. Tänk på att livet kan förändras fort!
Måste tacka alla nära och kära som ställt upp, men framför allt min mor och far och min syster Emma!